Här listas de personer som försvann när Titanic sjönk.
Enbart personer som var födda i Sverige, som var svenska medborgare eller som vid olyckan var bosatta i Sverige listas.
Enbart personer vars kroppar inte återfanns listas.
Det fanns även ett antal svenskättlingar ombord på fartyget samt personer med andra kopplingar till Sverige men dessa listas inte.
 |
| Frans Karlsson |
 |
| Ernst Sjöstedt |
Ingvar var agronomstudent från Göteborg och reste i andra klass tillsammans med sin fästmö Dagmar och hennes bror Kurt. Syftet med resan var att studera amerikanskt jordbruk.
Inför katastrofen var Ingvar mycket omtänksam; han såg till att få med sig Dagmars skor eftersom hon lämnat hytten i bara tofflorna. När Dagmar väl fick plats i en livbåt nekades Ingvar att följa med, trots att båten var halvfull. I ett sista ögonblick gav han henne skorna och stoppade hennes röda tofflor i sin ficka.
Ingvar omkom och hans kropp återfanns aldrig. Hans föräldrar ansökte aldrig om välgörenhet och var för sent ute för att få skadestånd. Faderns brev till UD vittnar om en djup sorg och en plågsam önskan om att åtminstone få finna sonens kvarlevor.
Kurt reste i andra klass tillsammans med sin syster Dagmar och hennes fästman Ingvar. Eftersom han var den enda i gruppen som talade bra engelska, var det tänkt att han skulle fungera som tolk under deras tid i USA. De reste under namnet Bryhl och var på väg till en farbror i Rockford.
Tack vare sin placering i andra klass tog de sig snabbt upp på däck efter kollisionen. Dagmar räddades i en livbåt, men trots att båten inte var full nekades Kurt och de andra männen i sällskapet plats. Kurt omkom i katastrofen, och hans far fick senare ett skadestånd utbetalat.
Kurt och Dagmar reste under efternamnet Bryhl.Johanna Ahlin bodde sedan flera år i Akeley, USA, med sin make Johan och deras två söner. Hon hade upplevt stora sorger tidigare i livet då fyra av hennes barn dött i unga år. Efter ett besök hos sina föräldrar i Södermanland var hon nu på väg hem igen.
Hon reste tillsammans med sin bror, Johan Emil Pettersson, men båda omkom i katastrofen. Familjen i USA fick senare ekonomiskt stöd, men när konsulatet några år senare försökte nå maken Johan hade han flyttat utan att lämna någon adress.
- Anders Johan Andersson, 39 år från Kisa
- Sigrid Elisabeth Andersson, 11 år från Kisa
- Ingeborg Constancia Andersson, 9 år från Kisa
- Ebba Iris Alfrida Andersson, 6 år från Kisa
- Sigvard Harald Elias Andersson, 4 år från Kisa
- Ellis Anna Maria Andersson, 2 år från Kisa
Anders och Alfrida Andersson levde som relativt välbärgade lantbrukare på Kättestorp, men lät sig övertalas att emigrera av Alfridas svåger, Ernst Danbom. Anders sålde gården för att finansiera resan för hela familjen, som inkluderade parets fem barn: Ebba, Ellis, Ingeborg, Sigrid och Sigvard.
Deras slutmål var Winnipeg i Kanada, där Alfridas syster Susanna bodde, men de planerade eventuellt att först stanna hos familjen Danbom i Iowa. Hela sällskapet från Kisa-trakten, inklusive familjen Danbom och vännen Anna Nysten, reste tillsammans via Göteborg och Hull.
Natten för katastrofen tog sig familjen upp på däck, men i det kaos som rådde vid de sista livbåtarna lyckades ingen i sjumannafamiljen komma med. Samtliga sju familjemedlemmar omkom. Anna Nysten blev den enda i det stora resesällskapet som överlevde. Ersättning betalades senare ut till de efterlevande släktingarna i Sverige.
Alfridas syster Sigrid Danbom och sonen Gilbert Danbom försvann också i olyckan. Se "familjen Danbom".Ida var ogift och arbetade som hushållerska i Södermanland före sin avresa. Hennes mål var Michigan, där hon skulle hjälpa till att ta hand om sina avlidna systers sju barn samt svågrarnas ytterligare tre barn – totalt tio barn. Det spekulerades inom familjen att hon eventuellt skulle gifta sig med sin systers änkling, Axel.
Ida omkom i katastrofen. Välgörenhetsfonden betalade ut ersättning till hennes svägerska, och ett skadestånd tilldelades hennes far, även om det är osäkert om den sista utbetalningen faktiskt nådde fram.
Johan var amerikansk medborgare och hade bott i USA under många år. Han hade varit hemma i Sverige för att besöka sina föräldrar och var på väg tillbaka till sitt hem när katastrofen inträffade.
Han omkom i olyckan, och hans föräldrar fick senare ekonomiskt stöd från välgörenhetsfonden samt ett skadestånd som betalades ut sommaren 1914.
Paul Andreasson var ogift och hade sju års smedsutbildning bakom sig. Han köpte sin biljett i Köpenhamn och reste med en reskassa på cirka 600 kronor för att ansluta till sin bror i Chicago. Under resan slog han följe med ett sällskap av mer vana resenärer för att känna sig trygg.
Hans familj drev ett litet jordbruk och Pauls avsikt med emigrationen var att kunna försörja sina föräldrar på deras ålderdom. Efter Pauls död i katastrofen beskrev fadern hur moderns hälsa brutits ner av sorg. Föräldrarna fick senare ersättning från både välgörenhetsfonden och ett skadestånd.
Ernst var ogift och bodde hemma hos sina föräldrar innan han beslutade sig för att emigrera. Han var på väg till sin farbror Claes Bengtsson i Joliet, Illinois.
Familjen var mycket fattig; Ernst hade sex yngre syskon, varav fem var under 14 år, och han var en viktig tillgång för familjens försörjning. Hans far, Aron Bengtsson, vädjade personligen till UD om hjälp då förlusten av sonen slog hårt mot den redan ekonomiskt pressade familjen.
Ernst omkom i katastrofen. På grund av familjens svåra omständigheter betalade White Star Line ut ett något högre skadestånd än normalt, utöver bidraget från välgörenhetsfonden.
7 personer från familjen Asplund befann sig ombord på Titanic när hon sjönk.
- Carl Edgar Asplund, 5 år
- Filip Oscar Asplund, 13 år
- Clarence Hugo Asplund, 9 år
Familjen Asplunds öde är ett av de mest kända från den svenska kontingenten på Titanic. Carl och Selma, som tidigare bott i USA men återvänt till Sverige, beslutade att emigrera en andra gång efter påtryckningar från äldste sonen Filip som inte fann sig till rätta i det nya landet.
Carl sålde familjegården och med hela reskassan på fickan steg paret ombord tillsammans med sina fem barn: Filip, Clarence, Lillian, Carl Edgar och Felix.
Carl var djupt skeptisk till stämningen ombord och anade oråd redan före kollisionen. När fartyget träffade isberget rådde stor förvirring; besättningen gav motstridiga order och slet vid ett tillfälle av passagerarnas livbälten med försäkran om att "faran var över". Carl litade dock inte på beskedet utan såg till att familjen tog sig upp på däck.
Vid livbåtarna splittrades familjen våldsamt. Lillian och Felix rycktes plötsligt från sina föräldrar och kastades ner i livbåt 15. Selma vägrade först lämna sin make, men firades ner i båten efter att rop skallat om att "ta ner barnens mor". Carl blev kvar på däck med de tre äldsta sönerna Filip, Clarence och Carl Edgar. Han sågs sista gången när han försökte leda pojkarna mot en annan livbåt.
Selma, Lillian och Felix överlevde, men Carl och de tre sönerna omkom. Trots att Carls kropp senare bärgades återfanns aldrig familjens livsbesparingar eller dokument. Selma levde resten av sitt liv i Worcester, tagen av en djup sorg som gjorde att hon konsekvent vägrade tala om katastrofen. Hon dog 1964, 90 år gammal.
Lillian Asplund, som gick bort 2006, blev den sista överlevande med egna minnen av katastrofen.
 |
| Albert Augustsson |
Albert var utbildad smed efter tre års lära i Kråkeryd. Han var ogift och reste med cirka 500 kronor i kontanter samt en biljett köpt i Köpenhamn. I brittiska listor registrerades han felaktigt som "Albert Augustan".
Hans familj levde under knappa omständigheter på ett litet torp, och Albert hade lovat att hjälpa dem ekonomiskt från Amerika. Fadern beskrev i brev till UD hur moderns hälsa sviktade till följd av den djupa sorgen. Föräldrarna fick ett relativt högt skadestånd på grund av sin fattigdom.
 |
| Johan Bengtsson |
John arbetade tidigare vid ett sågverk i Lia och som rallare i Danmark innan han bestämde sig för att emigrera. Han var på väg till sin bror Emil i Illinois när han klev ombord på Titanic.
Efter katastrofen levde familjen först i hoppet om att han räddats, men fick efter några veckor det definitiva beskedet från rederiet att han omkommit. Hans föräldrar tilldömdes senare medel från både välgörenhetsfonden och ett skadestånd.
Ernst växte upp på Skeppsholmen i Stockholm som son till en underofficer. Innan avresan bodde han på Grevgatan 62 och arbetade sannolikt med siktet inställt på en framtid i USA.
Han var på väg till New York, där släktingar – troligen brodern Jarl Harald som emigrerat året innan – hade lovat honom arbete. Ernst omkom i katastrofen och hans föräldrar fick senare ersättning från både en välgörenhetsfond och ett skadestånd.
Elin Ester Maria Braf 20 år från Ramkvilla, Småland.
Elin var ogift och på väg till sin syster i Chicago. Hon reste tillsammans med Helmina Nilsson och familjen Johnson. Trots att Helmina hävdade att Elin varit i USA tidigare, har detta inte kunnat bekräftas i immigrantlistor.
När ordern kom att lämna hytterna tog Elin det lugnt då hon inte trodde att faran var stor. Hon stannade kvar för att samla ihop sina saker medan de andra skyndade upp. När hon väl nådde däck var hon så lamslagen av skräck att hon inte kunde förmå sig att kliva i en livbåt. Hon höll Alice Johnsons fyraårige son Harold i ett krampaktigt grepp, och en besättningsman tvingades bända loss pojken för att han skulle kunna återförenas med sin familj i livbåten. Elin blev kvar på däck och omkom.
I sitt bagage bar Elin på en dyrbar docka till systerdottern Mabel. Ett dockhuvud av hög kvalitet har fotograferats vid vraket, vilket spekuleras kunna vara Elins. Hennes kropp återfanns aldrig.
Rudolf växte upp i Norrköping i en stor syskonskara på åtta barn. Han hade tidigare bott i USA och arbetat som kypare i Worcester, men återvänt till Sverige där han försörjde sig som målare och vaktmästare.
Våren 1912 bestämde han sig för att resa tillbaka till Worcester. Bara dagar före Titanics avresa skickade han ett vykort till sin vän Axel Sandquist för att berätta att han var på väg, utan att nämna fartygets namn. I de engelska passagerarlistorna blev hans namn kraftigt förvanskat till "Gauk Brobek" från Danmark.
Rudolf omkom i katastrofen. Hans föräldrar i Norrköping fick senare ekonomiskt stöd från både välgörenhetsfonden och ett skadestånd.
August Sigfrid Karlsson 28 år från Varberg.
August Sigfrid var gift med Julia Bernardina och paret hade två söner. Han lämnade hemmet i Himle den 1 april 1912 för att resa till sin bror i Minnesota.
Vid avresan var hustrun gravid, men familjen drabbades av en dubbel tragedi: August omkom i katastrofen och deras äldsta son dog i september samma år, bara sex dagar innan den nye sonen föddes. August dödförklarades officiellt år 1920.
Eftersom familjen var helt beroende av hans inkomst fick hustrun och barnen ett för tiden högt skadestånd och stöd från välgörenhetsfonden. Även Augusts föräldrar fick ekonomisk hjälp.
Gerda Ulrika Dahlberg 22 år från Stockholm.
Gerda Lindell kom från en mycket fattig familj och var på väg till sina systrar i Chicago för att söka en bättre framtid. Hennes föräldrar, som båda var gamla och orkeslösa, hade hoppats att Gerda skulle kunna skicka hem pengar för att försörja dem på deras ålderdom.
Under resan på Titanic delade hon hytt med Olga Lundin och blev bekant med Carl Olof Jansson. Efter kollisionen hamnade Gerda i det iskalla vattnet nära bryggan. Carl Olof Jansson berättade senare att han försökt tala med henne och hålla hennes mod uppe, men hennes krafter tog slut och hon frös ihjäl i vattnet.
Hennes föräldrar fick senare ersättning från både en välgörenhetsfond och ett skadestånd, men fadern poängterade i brev till UD att förlusten av dottern innebar en ekonomisk katastrof för deras överlevnad.
 |
| Sigrid Danbom |
- Gilbert Sigvard Emanuel Danbom, 4 månader
 |
| Gilbert Danbom |
Sigrid Brogren från Horn i Östergötland emigrerade 1905 till Chicago och senare Winnipeg. Där gifte hon sig 1910 med Ernst Danbom, en amerikansk medborgare och farmägare från Stanton, Iowa. Paret gav sig ut på en längre bröllopsresa till Sverige, och under vistelsen föddes sonen Gilbert.
Ernst fungerade även som emigrantvärvare för White Star Line. Vid återresan 1912 hade han med sig en betydande summa kontanter och checkar (över 1 600 dollar) samt diamanter, vilket senare väckte uppmärksamhet när hans kropp bärgades.
Ernst hade övertalat Sigrids syster, Alfrida Andersson, att emigrera med sin make Anders och deras fem barn. Hela sällskapet på elva personer (inklusive bekanten Anna Nysten) reste tillsammans. Vid kollisionen tog de sig upp på däck, men endast Anna Nysten överlevde.Samtliga i familjerna Danbom och Andersson omkom. Ernst Danboms kropp (nr 197) hittades och begravdes i Stanton. Sigrid och lille Gilbert återfanns aldrig. Ernsts mor i Iowa blev svårt sjuk av sorg men levde fram till 1915. Sigrids familj i Sverige avböjde ekonomisk hjälp då de inte ansågs vara i behov av det.
Även Sigrids syster, Alfrida Andersson, med familj var ombord på Titanic. Samtliga omkom. Se "Familjen Andersson"
 |
| Gustaf Edvardsson |
 |
| Hans Eklund |
Eberhard Thelander Fischer 18 år från Kristianstad.
Karl Gideon Gustafsson 19 år från Synnerby, Skara.
Karl växte upp på Orust och emigrerade tidigt till USA för att arbeta som stuckatör. År 1911 återvände han hem och förlovade sig med sin ungdomskärlek Berta Elizabeth Olsson.
Planen var att paret skulle resa till Amerika tillsammans under hösten 1912, men Karl lät sig övertalas av vännerna Oscar Olsson och Samuel Niklasson att resa i förväg i april. Berta skulle istället följa efter senare med fartyget Olympic. Karl omkom i katastrofen, medan Oscar Olsson blev den ende i sällskapet som överlevde.
Fästmön Berta gifte sig senare med en annan man och bodde kvar på Orust livet ut. Karls far, Johan, sörjde djupt och hade bilder av både Titanic och Olympic på väggen ovanför sin säng fram till sin död.
Nils Hilding Jönsson 27 år från Vinberg, Halland.
Julius Konrad Eugen Karlsson 33 år från Norrköping.
Nils August Karlsson 22 år från Örebro.
- Hulda Kristina Eugenia Klasén (Löfqvist) från Gotland
De fyra passagerarna – Klas Albin, Gertrud Emilia, Hulda Klasén och Hulda Veström – reste sannolikt tillsammans. De hade biljetter i nummerföljd, köpta i Köpenhamn, och alla hade Los Angeles som gemensam destination. Ombord på Titanic anslöt de sig till en grupp svenska tredjeklasspassagerare ledda av Edvin Lundström.
Bengt Edvin Larsson 29 år från Nyköping
Edvard Larsson Rondberg 22 år från Lysvik, Värmland
 |
| Agda Lindahl |
Augusta var ogift och bodde i Katrinenäs i Södermanland innan hon lät sig övertalas av sin syster i Connecticut att emigrera. I rederiets listor figurerade hon under flera felaktiga namn, bland annat som "Anna Gustafson" och "August Lindblom".
Ombord på Titanic blev hon bekant med Agnes Sandström, som senare beskrev Augusta som mycket ängslig och rädd för det mesta. Enligt Agnes reagerade Augusta på kollisionen med isberget genom att låsa in sig i sin hytt och gå och lägga sig igen. Hennes kropp återfanns aldrig.
Oliver arbetade som kontorist på en järnhandel i Kristinehamn innan han beslutade sig för att emigrera till sin farbror och faster i Chicago. Hans föräldrar, en pensionerad fanjunkare och dennes hustru, hade nyligen flyttat till Rättvik i Dalarna när sonen gav sig av.
Efter katastrofen cirkulerade felaktiga rykten i tidningar om att Oliver skulle ha räddats men senare avlidit på sjukhus. I verkligheten kom han aldrig i någon livbåt. Hans föräldrar och syster fick senare ekonomiskt stöd från en välgörenhetsfond samt ett mindre skadeståndsbelopp.
Samuel Niklasson, kallad "Sandel", växte upp på Orust i en stor syskonskara där de flesta redan emigrerat eller arbetade till sjöss. Han lämnade gården i Myckleby motvilligt; syftet med resan var att tjäna pengar i USA för att stödja sina åldriga föräldrar och sin sjuke bror. Innan avfärden i mars 1912 beskrevs han som mycket sorgsen när han tog farväl av bekanta i trakten.
Han reste tillsammans med vännerna Oscar Olsson och Karl Johansson. Till skillnad från sina vänner köpte Samuel sin biljett först i England, vilket har lett till att han saknas i vissa officiella passagerarlistor. Det sista livstecknet föräldrarna fick var ett vykort postat från Southampton den 8 april.
Efter kollisionen kom Samuel ifrån Oscar Olsson, som blev den enda i sällskapet som överlevde. Samuels föräldrar, som var i 80-årsåldern och levde under mycket knappa omständigheter, förlorade i och med sonens död sitt främsta hopp om ekonomiskt stöd på ålderdomen. De tilldömdes senare ersättning från både en välgörenhetsfond och ett skadestånd.
Olof Edon Osén 16 år från Hesunda i Gästrikland.
Ellen Pettersson hade länge velat emigrera, men det var först när hennes släktingar i familjen Skoog beslutade att återvända till USA som planerna blev verklighet. Hon reste tillsammans med sin kusin Jenny Henriksson och familjen Skoog (se "Familjen Skoog") med målet att nå Iron Mountain, Michigan.
Det finns motstridiga uppgifter om hennes civilstånd; vissa källor anger att hon var gift, medan andra menar att hon vid tiden för avresan bodde hos släktingar i Stockholm. Ingen i hennes resesällskap överlevde katastrofen. Efteråt betalades ersättning ut till hennes far från både en välgörenhetsfond och genom ett skadestånd.
 |
| Gösta Pålsson |
- Torborg Danira Pålsson, 8 år från Bjuv
- Paul Folke Pålsson, 6 år från Bjuv
- Stina Viola Pålsson, 3 år från Bjuv
- Gösta Leonard Pålsson, 2 år från Bjuv
Nils Pålsson emigrerade från Bjuv 1910 efter en gruvstrejk och fick arbete som spårvagnskonduktör i Chicago. År 1912 hade han sparat tillräckligt för att skicka efter sin hustru Alma och deras fyra barn.
Vid katastrofen tog det tid för Alma att klä barnen och se till att de var varma. Hon tog även med sig sitt munspel. När de nådde däck var livbåtarna i princip borta, men medpassagerarna August Wennerström och Carl Olof Jansson försökte hjälpa familjen mot en ännu ej sjösatt livbåt. Wennerström bar ett av barnen, men när fartyget krängde hamnade alla i vattnet och han tappade greppet om barnet.
Hela familjen omkom. Almas kropp återfanns och begravdes i Halifax. Nils hoppades länge att sonen Gösta överlevt efter tidningsuppgifter om en räddad pojke, men tvingades till slut ge upp hoppet. En grav som länge troddes tillhöra "det okända barnet" visade sig efter DNA-tester 2007 tillhöra en brittisk pojke, Sidney Leslie Goodwin. Nils Pålsson själv levde kvar i USA fram till sin död 1964.
- Wilhelm Skoog Johansson, 40 år från Götene
- Anna Bernhardina Skoog (Karlsson) 43 år från Hällekis
- Karl Thorsten Skoog, 11 år
- Mabel Skoog, 9 år
- Harald Skoog, 5 år
- Margit Elisabeth Skoog, 2 år
Sällskapet reste i tredje klass och hade sina hytter placerade akterut i fartyget. Det antas att familjen aldrig hann upp på däck efter kollisionen, då den äldste sonen Karl var enbent och gick på kryckor efter en tidigare tågolycka, vilket gjorde det svårt att navigera i de branta trapporna. Samtliga i sällskapet omkom.
Efterspelet präglades av en långdragen juridisk konflikt. Wilhelms far, Anders Johansson, vägrade acceptera rederiet White Star Lines erbjudna förlikning. Trots varningar från UD och advokater i New York om att han riskerade att bli helt utan ersättning, valde han att driva processen vidare med eget ombud. Envisheten resulterade till slut i ett skadestånd på 100 dollar.
- Thelma Matilda Ström, 2 år
Efter att fartyget kolliderade med isberget tappade familjerna Ström och Sandström bort varandra.
Ernst vittnade senare om att när han, Elna och Thelma befann sig på Titanics däck krängde fartyget kraftigt varpå alla tre hamnade i vattnet.
Ernst lyckades klättra upp på en vält livbåt men Elna och Thelma försvann och har aldrig hittats.
Johan Svensson var dock mycket motvillig till att emigrera. Han ville inte lämna sin hembygd och grät när avresan skedde. Både far och son klev ombord på Titanic i Southampton, men ingen av dem överlevde katastrofen och deras kroppar återfanns aldrig.
Resan påbörjades via Köpenhamn där biljetterna köptes. Det finns indikationer på att de reste i ett större sällskap tillsammans med Klas Albin och Gertrud Emilia Klasén, då deras biljettnummer ligger i följd. Under själva katastrofen befann sig Hulda och hennes moster i en grupp svenska tredjeklasspassagerare som försökte ta sig upp till däck under ledning av Edvin Lundström.
 |
| Nils Martin Ödahl |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar